logo_spelhund_se_black

                                          dishonored 2

Utvecklare: Arkane Studios

Utgivare: Bethesda Softworks

Typ av spel/Genre: Action adventure/stealth

Antal Spelare: Single-Player

Snittbetyg på Spelhund:  

                                                         bilder och video

loading...

                              vi som har testat spelet på spelhund är följande

Det här känns svårt. Nu har jag gått i snart en vecka och grubblat över den här recentionen och hur jag ska skriva den. Vart jag änn vänder mig så ser jag bra betyg och goda ord om Dishonored och till en början så såg jag verkligen fram emot för att spela det.

Jag frågade mycket och ofta om vi hade fått in det på datorerna och kunde knappt bärga mig när vi väl hade fått in det. Dock (igen) så kände jag hur mina känslor fort kyldes ned och hur jag började få huvudvärk. Den vanliga syntomen när jag snabbt blir utråkad.
Jag känner mig besviken för att jag inte tycker om det mer.
Speciellt när man kunde välja att få spela som Corvos dotter Emily.
Jag har inte spelat det första Dishonored, intresserade mig inte värst mycket. Men när jag fick höra att man kunde få spela som en kvinnlig lönnmördare var jag redan såld.

Och storyn började ju med ett brak!
Om man väljer Emily Kaldwin som sin protagonist så börjar spelet på dagen då hon blir landets kejsarinna. Samtidigt så är det en lönnmördare som stryker omkring som dödar alla hennes fiender och då mistänks hon för att ha skickat mördare för att döda dom.
Och precis när ceremonin i princip är klar så dyker hennes döda mammas syster upp som utropar sig själv som kejsarinna, klandrar Emily och hennes pappa Corvo för morden och förvandlar Corvo till sten.
Nu måste Emily hitta alla förädare och se till att dom ses till rätta och rädda hennes pappa.

Dock så känner jag personligt att jag inte bryr mig särksilt mycket. Istället för att utforska miljön omkring mig (som jag vanligtvis skulle göra) så springer jag rakt på, dödar vakterna och struntar i att smyga.
Och det kanske beror på att jag inte känner Emily så bra änn. Samt att jag inte känner Corvo. Medans spelet går på så berättar Emily om sin pappa och hur deras relation är. Det känns uppfriskande att höra om en annan karaktär i någon annans perspektiv så där. Specielt när jag inte spelat det första Dishonored själv.

Och trots Emilys Domino förmåga som låter henne döda flera fiender på en gång (som är väldigt rolig att leka runt med) så förmås jag mig inte riktigt att dras med i hennes resa.
Det känns mer som om jag sitter och tittar på teater samt att jag håller på att somna och att jag inte kan sluta tänka på hur ont det gör i knäna.
Men samtidigt så tycker jag ändå att spelet tekniskt sätt inte är dåligt heller. Vi passar nog bara inte ihop.
5/10


 

Jag har aldrigt varit väldigt förtjust i stealthspel. Även fast jag har spelat igenom det första Dishonored och tyckte det var bättre än förväntat så var jag inte särskilt intresserad av Dishonored 2 när det släpptes, men eftersom det inte har kommit några bra spel på den senaste tiden så tänkte jag att jag kunde ge det en chans.

Dishonored 2 är, precis som sin föregångare, ett stealthspel där man även har valet att spela det mer som ett actionspel och beroende på hur du går till väga påverkas spelvärlden. Om du är högljud och mördar många så blir världen mer dyster och kaotisk och tvärtom om du har ett nonlethal, smygande tillvägagångssätt. Jag valde att smyga och att döda så få som möjligt.

I ett spel där den största faran är att bli upptäckt är det såklart viktigt att det har bra AI och jag blev ganska besviken här. Trots att jag spelade på högsta svårighetsnivån så var det väldigt enkelt att undvika att bli upptäckt, och om man blev sedd var det enkelt attt fly genom att klättra upp någon närligande byggnad eller liknande. På grund av detta finns det inte en anledning att smyga, vilket jag tycker är et misslyckande.


Något annat jag ogillade var karaktärena i spelet. Dishonored försöker måla upp en värld som är ganska mörk, men när skurkarna porträtteras som helt igenom onda blir det nästan skrattretande. Antingen spenderar de massor av pengar på lyx medans dereas folk svälter, eller så vill de klättra till makten oavsett hur många människor som dör. Det finns ingen moralisk gråzon, vilket gör att spelet inte känns realistiskt alls.

Spelets höjdpunkt är när man får tillgång till ett föremål som låter en resa genom två tidslinjer. Du kan se hur din omgivning såg ut för tre år sedan och dina handlingar då ändrar sedan nutiden vilket jag måste erkänna gjorde updraget ganska interessant. Tyvär så får du bara tillgång till det här föremålet på just ett uppdrag, sedan återgår du till det vanliga, repetetiva spelsättet.

Trots att jag inte hade så höga förväntningar på Dishonored 2, så känner jag mig besviken. Spelet blir som sagt repetetivt och det bidrar inte med något nytt till stealthgenren.
6/10